Hej!

 

Detta blir väl inte så mycket av blogginlägg. Jag är lite för trött och jag har ont i huvudet. Jag satt och funderade på ett blogginlägg som handlar om hur jag ser på förhållande och hela den biten som jag idag inte har för att jag är ju så mycket singel som jag bara kan bli. 

 

Hur som helst. Tankarna jag har känner jag att jag inte riktigt att jag kan få ner till en begripligt  text. Det kommer att bli för rörigt och mycket fram och tillbaka med allt. Jag känner inte att en video funkar heller. Jag är för låg på energi och det kanske beror på att jag har jobba väldigt mycket denna veckan.

 

Jag vill leverera blogginlägg ganska regelbundet, men idag funkar det inte. Jag får ta nya tag imorgon eller nåt. Jag kanske ska fundera ett varv till på om mitt ändrade av sätt att blogga är det bästa att göra med min blogg. Kanske ska jag ägna mig åt att uppdatera mer om min vardag och släppa kraven på att jag måste köra mer djupgående inlägg, om jag ska blogga överhuvudtaget. Jag vill ändå inte släppa detta med bloggandet helt och hållet. Min blogg har ändå fått mig att må väldigt bra och den har säkert också hjälpt mig när det kommer till att få ut max av mitt liv. Många gånger under mitt bloggande liv så har jag vänt och vritt på tanken om det är dags att sluta blogg, men även om jag funderar i veckor så kommer jag alltid fram till att jag vill fortsätta uppdatera. Jag bloggar ju bara för min egen skull. Jag tycker det är roligt. Jag mår bra av det ....då kör jag liksom. 

Bloggen?

Jag har i ca en månad nu bloggat på ett sätt där jag liksom skriver mer djupgående om saker och ting. Jag bestämde mig bara för att sluta med alla vardagsinlägg som typ handlar om jobb, fritid och promenader. Jag kände att den typen av bloggande inte gav mig nåt längre och därför vill jag ändra och försöka blogga på ett lite annat sätt. Detta har gått ganska bra. Jag håller ju i alla fall bloggen levande eftersom jag bloggar minst ett inlägg varannan dag. Jag gillar när jag hamnar i ett litet "bloggrus" och där allt runt omkring mig bara försvinner och jag bara fokuserar på vad jag vill få skrivet på bloggen eller sagt i en video. Jag har ibland känt att jag hade velat göra vissa blogginlägg bättre, men jag är ändå nöjd att jag har fortsatt med bloggen och inte lagt av helt och hållet. Hade jag inte ändrat mitt sätt att blogga, då hade jag nog inte fortsatt med Dannebloggen. Bloggen är fortfarande en stor del av mitt liv och det känns bra.

 

Hur går det med nyårslöftet?

Jag hade ju ett nyårslöfte inför 2020. Det handlade ju om att jag skulle göra nånting minst en gång som i mitt liv inte är ständigt återkommande. Jag kände ju framförallt förra året att jag kunde gå runt och verka i flera månader och egentligen inte göra något annat än alla dessa vardaliga saker som är ständigt återkommande. Det där vill jag ändra på och jag har hittills gjort. I januari var jag ju i Södertälje. Det hör ju inte till det vanliga att jag besöker den staden. Denna månaden så unnade jag mig en utekväll och jag fick hänga med flera personer som jag gillar att umgås med. Det hör faktiskt inte till det vanliga nu längre att jag typ går ut en kväll och slappar på krogen. Så jag räknar det som en grej som har med nyårslöftet att göra. 

 

Jag kan känna precis som med bloggandet att det kan bli svårt att hålla uppe detta med nyårslöftet. Fast egentligen är det ju ganska enkelt. Det handlar ju bara om en grej som för mig inte är något som jag gör varje var och varannan dag eller varje vecka. Man får ha lite fantasi när man ska komma på saker att göra. Jag låser mig lätt vid tanken på att jag ska göra saker som kostar en hel del pengar. Typiskt "Dannetänk". Det känns lite omoget och dessutom behöver det inte var så.  Massor med saker kan man ju göra sånt som typ inte kostar nånting. För mig kan det ju räcka med att jag går en promenad på ett helt annan plats än där jag brukar gå. Jag kan också tänka mig att besöka något cafê eller en restaurang som man har hört eller vet att det ska vara något speciellt med. Sådana saker handlar ju inte om några stora kostnader.

 

 Men det gäller att man tar tag i detta och faktiskt gör nånting annat. Det är lätt att tänka att jag hellre struntar i det där. Eller så tänker jag att om jag inte vill lägga mycket pengar på nåt, då kan jag lika gärna strunta i det. Så dom sakerna gäller att jag kan tänka förbi. Mitt nyårslöfte handlar ju liksom bara om att få ett mer levande liv. Inte bara samma samma, varje månad liksom. Det borde inte vara så svårt, men tänket jag har gör nog att det blir svårare för mig  än vad det egentligen är. Fast jag har ju hittills hållt mitt nyårslöfte. Det har inte varit svårt. Jag borde bara kunna fortsätta fixa det.

 

Igår skrev jag ett blogginlägg som jag först tänkte att jag skulle publicera, men jag var tveksam till om det var rätt att publicera. Principen för mig är oftast att om jag känner mig det minsta tveksam till att publicera ett inlägg så väljer jag att inte göra det. Det där är nog en bra princip att hålla på. Om jag börjar publicera inlägg som jag känner mig tveksam till då kan jag nog ganska snabbt få en blogg där jag skriver saker som jag inte kan stå för över tid. Jag tycker ju att man ska vara försiktig med vad man skriver och tänka till en extra gång. Det känns moget av mig att ha det tänket. 

 

Jag vet att jag för några år sedan funderade på vem jag egentligen är och vill vara. När ska jag komma till punkten där jag hittar mig själv? Når jag den när jag förverkligar mina drömmar? Eller vad krävs för att jag ska känna mig trygg med mig själv? Jag tror inte att jag vet vad som krävs än idag. Jag lyckades ju heller inte förverkliga alla mina drömmar som jag hade för några år sedan. Nu tänker jag inte så mycket på dom. Jag har en bara plan för ekonomin, men mycket annat skiter jag rent ut sagt i. Jag tror mig veta idag vad jag tycker är roligt att göra och då ska det väl vara detta som gäller. Gör jag något som jag tycker är roligt, då borde jag ju logiskt sett också må bra av det. Det viktigaste är väl alltid att man mår bra?

 

Jag brukar ju säga att: Det enda vi egentligen alla vill är väl att må bra. Inget annat spelar ju någon roll. Jag tror på detta väldigt mycket. Två andra bra insikter som jag tror stenhårt på är: Jaga inte människor och gör din grej. Gör man sin grej, så kommer man att få "rätt" människor vid sin sida. Kan jag leva efter att bara göra min grej och egentligen inte mer än så, då tror jag att jag kommer att ta dom bästa besluten som blir bäst för mig på sikt. Det stör mig lite att det har tagit lång tid för mig att komma till alla dessa bra insikter, men när jag nu har gjort så tror jag i alla fall på dom till 100%.

 

Hej!

 

Jag har en skön ledig helg och naturligtvis känns det bra. Annars har jag ju dom senaste dagara pendlat fram och tillbaka mellan saker som känns både bra och dåligt. Jag har inte riktigt vetat vad jag ska tänka eller tro. När grubblerierna har varit som värst så har jag bara försökt att gå tillbaka till tankar som att: Allt är ju ändå bra just nu och jag har ju egentligen ingenting att må dåligt över. Att jag nu ändå under en period har mått lite dåligt beror nog mest på att jag oroar mig för mycket över allt möjligt. Jag vet ju  inte ens  om jag egentligen behöver oroa mig för nånting egentligen. På ett vis hatar jag dessa känslor. Samtidigt får dom mig att bli mer lugn och avspänd. Detta får mig också att stanna upp och verkligen fundera på hur man vill ha det framöver. Jag tänker också mycket på hur jag ska komma ur alla alla tankar som gör så att jag stundtals mår ganska dåligt. 

 

Promenadrundorna har känts väldigt bra den senaste tiden. Jag har hittat en jämn och bra balans i hur jag delar upp mina rundor för varje vecka. Det jag menar med det är att jag är ute promenerar ganska regelbundet och på så sätt behöver jag inte vara ute och gå så långt när jag väl blir ledig från jobbet. Jag vill ju nå 70 000 steg varje vecka. Jag jobbar ju på som vanligt, men när jag väl får min fritid så prioriterar jag ofta att gå ut på en promenad. Vissa veckor så har jag tänkt att jag kan vänta med alla promenader tills jag blir ledig på helgen och då kan jag gå mycket och på så sätt kompensera allt som jag inte har fått gjort tidigare under veckan. Men det är inte roligt att tex på en lördag veta att man typ har 30 000-40 000 steg kvar innan man når dom där 70 000 stegen som alltid är målet för mig, och som jag vill nå senast på en söndag. När jag igår tittat på hur många steg jag hade kvar att göra tills på söndag så var det mindre än 20 000 steg kvar. Det innebär ju då att jag har haft ett snitt under denna veckan på 10 000 steg per dag, och det är precis där jag alltid vill vara.

 

Jag skulle nog säga att jag mår bra. Samtidigt känner jag att saker kan komma över mig som jag mår dåligt av. En hel dag går och jag känner olika känslor hela tiden.  Ibland är det lite jobbigt att hantera för jag vet aldrig när jag kommer att må bra. När jag väl mår bra så vet jag att det kan vända när som helst till att jag mår dåligt igen. Oftast mår jag dåligt över något som oroar mig för. Alltså något som inte har hänt än, men kan hända, fast förmodligen händer det inte och om det nog förmodan skulle hända så blir det nog ändå inte som jag nu tänker saker skule kunna bli.

 

Detta känns ändå jobbigt, oavsett om jag mår bra eller dåligt. Jag får liksom inte lugn och ro innombords. När som helst kommer det upp starka känslor som jag måste hantera och det slutar med att jag lätt känner mig förbannad och ledsen. När jag blir förbannad så är det oftast på någon annan människa. När jag blir ledsen så beror det på att jag bara tycker att mycket är så orättvist. 

 

Jag försöker ändå vara i nuet. Just nu är det ändå bra och egentligen behöver jag inte må dåligt över nåt. Ingenting har jag ju hänt. Ändå finns det mycket som jag mår dåligt över. Jag kan inte förtränga tankar som jag mår dåligt över. Jag kan oroa mig för att jag inte kommer att hantera vissa situationer som jag inte ens nu vet om jag kommer att hamna i. Jag vet inte alltid vad jag ska tänka, men jag gör så gott jag kan för att jag ska må så bra som möjligt just nu. 

 

Jag ser fram emot när känner att allt jag oroar mig för nu inte är något som jag kommer att behöva oroa mig för mer. Jag vill ju BARA må bra. 

 

 

Oj! Jag känner mycket just nu och jag tänker att det bästa jag kan göra är att bara vara i nuet, ta en sak i taget och inte gå någon händelse i förväg. Jag vet och känner att jag kommer att få greja med mycket saker framöver som jag egentligen inte vill hålla på med. Jag är just nu bra på att vara i nuet och bara ta en sak i taget. Direkt när jag känner att jag försöker skynda på nånting eller bara tänker för långt fram, då känner jag att jag aldrig kommer att orka med nånting. Den känslan känns tuff, men den finns inte om jag bara är i nuet. Därför känns det ändå ganska bra för mig just nu. Det enda som kan kännas jobbigt det är tanken på att jag kanske inte klarar av att alltid vara i nuet. Jag är ändå väldigt säker på att om jag inte är väldigt noga med att vara i nuet under en ganska lång tid framöver, då kommer mycket att ganska snabbt bli väldigt jobbigt för mig fixa. Mycke jobbigare än vad jag nu kan tänka mig. Men samtidigt försöker jag ju att inte slösa någon energi på att oroa mig för saker som inte har hänt än. Jag vet ju inte ens om det jag kanske kan oroa mig för ens händer. Jag tror stenhårt på att är jag bara i nuet, så löser jag allt på det bästa sättet som jag tycker att det är. Jag vet ändå att jag alltid försöker göra det som blir bäst för många människor och då känner man inte att man gör andra människor illa. Vilket naturligtvis känns bra. Om jag skulle greja på ett sätt som förhindrar att bra saker genomförs, då skulle jag bli bekymrad och jag skulle absolut inte må bra. 

 

Jag vet att jag ofta bloggar på ett sätt där jag liksom inte berättar allt. Många som följer mig säger att dom har så många frågor till mig innan dom börjar läsa ett blogginlägg. När man sen har läst ett blogginlägg så är det tydligen inte ovanligt att människor som följer mig undrar än mer än vad dom gjorde tidigare. Det är väl så att jag känner att mycket kan jag inte berätta. Det finns faktiskt en grej i mitt liv som det finns ett skrivet avtal på att jag inte får yttra nånting i framtiden om det. Detta kan jag lätt acceptera i just det falllet som detta handlar om. 

 

Men om jag funderar vidare på typ allt som jag väljer att tex inte skriver om på min blogg så känns det ibland inte bra. Ibland skulle jag verkligen vilja berätta mycket mer, men av någon orsak så kommer jag fram till att jag inte kan, eller klarar av det. Det kan på ett sätt kännas svårt för jag tror många gånger att jag skulle vilja berätta hela sanningen och sen må bra av det. När man inte känner att man kan säga allt, så kanske jag ibland känner att jag kompromissar lite med mitt samvete. Jag vill ju berätta om sånt som jag har varit med om och vad jag i allt detta tycker känns rätt och fel, men jag kan inte göra det fullt ut. Jag känner ofta att detta är onaturligt för mig att inte berätta allt, men jag vill ju också alltid hålla mig till principen att om jag är osäker på om det är rätt att publicera något, då väljer jag att inte göra det. Detta känns viktigare för mig, än att just berätta allt. Jag tror att det är bättre att jag är försiktig med vad jag skriver, även om jag alltid skulle hålla mig till hela sanningen. Jag har alltid velat tro på att talar man sanning och samtidigt försöker göra det som är mest rättvist för alla så går det bra för mig i livet. Man har ju sen fått bekräftat många gånger att folk ljuger mer än vad man kanske kan föreställa sig och det känns långt ifrån rättvist, även om jag många gånger i detta tcyker att jag har gjort rätt  har försökt att vara så snäll som det bara går. Jag önskar att jag hade vetat och lärt mig mer om livet och hur vissa människor i denna värld funkar innan jag fick mer erfarenhet hur allt faktsikt kan vara. Samtidigt blir det väl betydligt svårare veta något om saker som inet är självupplevda. Så det går väl egentligen inte att säga att man skulle ha tänkt annorlunda innan man drabbades av något som helst hade velat slippa. Men jag kan ändå bli frustrerad över att jag inte fattade tidigare och visste innan. Dessa tankar är svåra att komma ifrån.

 

Jag vill ändå alltid hoppas på att om jag är snäll, gör rätt för mig och gör sånt som är är bäst för många människor, så är det bästa för mig på sikt. Jag vill inte tro att om jag utsätter andra för tex mycket av den skit som vissa har utsatt mig för, då är det något som jag kommer att gynnas av och tjäna på. Det får inte vara så att livet är så grymt orättvist att det bästa att göra inte är att göra rätt för sig. Jag skulle inte ens kunna ursäkta mig med att säga att jag gör skit för att så många andra gör det också. Enligt mig och vad jag tycker så kan man inte beklaga sig över att man tex har gjort ett inbrott i någon annas bostad som man sen rättfärdigar med och säger att det görs så många inbrott ändå, så det gör väl liksom inget om jag själv gör det också. Man ska inte ta från andra, man ska göra rätt för sig. Jag hoppas verkligen att dom flesta människor i denna världen tycker precis som jag där och försöker leva efter det. Jag vill ju att man ska kunna leva i en värld där man känner att rättvisa verkligen finns. Kanske är jag naiv om jag tror att världen är eller kan bli så bra, men jag vill verkligen inte tro nånting annat. Jag vill inte tro att om någon verkligen gör skit mot andra så kan dom belönas och tjäna på det. Det är inte en verklighet som jag vill känna att jag lever i. 

 

Jag har haft en lugn helg och många tankar har har jag tänkt. Mycket ältar jag säkert fram och tillbaka, men för en gång skull så känns det bra att vända och vrida på allt. Det är ju också så jag vill ha en blogg där jag skriver mer om tankar som ajg vänder och vrider lite på. Ska jag klara av att hålla min blogg levande med regelbudna publiceringar så är det nog bra att jag tänker väldigt mycket. Jag vet att jag ibland har tankar som jag försöker vinna över, men det är på nåt sätt omöjligt. Det blir bara man tänker dom om och om igen, men om man har slutat tänka på något efter 10 minuter så är man ju ändå tillbaka på samma problem. Man löser ju ingenting med att fastna i grubblerier. Jag vet att det är fel för jag kommer ju som sagt vidare, men vissa tankar är svårt att inte tänka. De finns så mycket som jag kan må dåligt över och ibland kommer dettaöver mig. Jag passar mig ändå för att låta alla tankar själa för mycket energi. Ältande handlar väl oftast för min del om oro eller rädsla för saker. Min rädsla och oro kan nog mest handla om att jag kommer att behöva utså saker som jag i slutändan inte mår bra av. Detta är jag så trött på för jag har vid så många tillfällen haft eprioder i mitt liv där jag har mått så himla dåligt.

 

Jag har annars mått väldigt bra ganska länge nu. Kort sagt kan man säga att det ha gått bra för mig. Jag har jobbat på, tjänat pengar och kunnat och fått göra saker som jag känner att jag vill ägna mig åt. Många människor har den senaste tiden talat om för mig hur bra man tycker att jag är. Jag har den senaste tiden fått höra att jag typ är helt fantastisk, sen kan jag ändå tänka tanken att jag har svårt att tro att dom som säger det verkligen tycker så. Där kommer nog min låga självkänsla in i bilden.

 

Jag känner också nu att mycket börjar gå sämre igen och att jag inte alls är så bra på att greja som många den senaste tiden har sagt åt mig att jag har varit. Jag kommer att ha en tuff period framför mig för jag inser att mycket av sånt jag har kört på med tidigare inte riktigt håller i längden. Jag känner mig orolig eftersom jag är rädd för att inte orka med att behöva hålla på med saker som jag egentligen inte vill ägna någon tid åt, trots att det kommer att bli nödvändigt om jag ska kunna fortsätta göra saker som jag gillar att hålla på med. Var ska jag hitta motivationen? Jag kommer att känna att livskvaliten sjunker och hur ska jag hantera det? Det kan till och med vara så jäkligt att vissa människor kommer att vara dom personerna som typ plockar bort livskvaliten för mig. Det känns jobbigt för det är ju abslut inte så jag vill ha det, men det kommer att bli svårt att bara slå bort det. 

 

Jag oroar mig kanske i onödan. Jag är ju många gånger väldigt rädd för obehagskänslor och ångest. Jag vill få bort dessa tankar som kan orsaka sånt så fort som möjligt och det är lätt att tro att lösningen är att älta och vända vrida på saker, fast i slutändan så hjälper det väldigt sällan. Det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.

 

Många gånger kanske det är bättre att bara vara i nuet och sen bara se situationen för vad den faktsikt är just nu. Att tänka på saker som kan hända utan att dom ens har hänt än gör ju bara att man slösar energi och sen inser man väl också att mycket av sånt som man gick och oroa sig för ändå aldrig hände. Jag kanske också bara får acceptera att tankarna finns men inte låta dom ta över och styra för mycket på mina känslor och vad jag väljer att göra. Även om jag nu är helt säker på att mycket kommer att bli tufft för mig under en period framöver så kan jag ju ändå fortsätta göra mycket av sånt som jag tycker är roligt och finner glädje i. Jag kan ju också försöka tänka att sånt som jag kommer att få kämpa lite extra med, ändå är saker som är roliga att försöka klara av. Känslan av att ha klarat av något som man har fått kämpa för är ju ändå i slutändan en rätt skön känsla att få uppleva. 

 När jag var liten.

När jag växte upp så hade jag till stor del mitt boende på ett ställe i Dalsland som heter Näverdraget. Mina minnen av huset där är att det var ganska stort, men inte överdrivet stort. Lite lagom. Ett starkt minne som jag har är att vi ofta hade gäster i huset på Näverdraget. Man kunde i princip bjuda in hur många som helst. Var det dessutom sommar och sol då fanns det ju också hur mycket plats som helst ute i trädgården. Själv drog jag mig ofta undan när huset var fullt med gäster. Jag satt mest på mitt rum och kollade på pingis. 

 

Runt huset fanns det också en hel del skog. Jag var nog ganska ofta ute i skogen. Jag minns inte exakt vad jag gjorde där, men det var väl den där ensamheten som jag sökte. Precis som jag sökte när jag satt på mitt rum. Jag ville vara ifred med mina egna tankar och dom drömmar jag hade.  Att bara få vara för mig själv och hitta stimulans i att få fundera över saker som i ensamheten gör att ofta stora drömmar föds, det var något jag kände att jag hade ett stort behov av.  Så har jag sen bara fortsatt under hela mitt liv. Jag kan ju än idag känna att jag ofta vill ha egentiden. Det är ju bara så skönt och jag kan inte tänka mig att ha ett liv om jag inte regelbundet får tid helt för mig själv. Promenader, egentid och att då fundera över saker. Goda idêer som jag har fått har säkert för min del uppstått när jag tex har promenerat i skogen och där fått den tiden som man annars inte har. Dom första tankarna om bra saker som jag tycker att jag har fått gjort under mitt liv, dom har nog allt som oftast uppstått när jag har haft min egentid. Sen har man fortsatt att fundera kring dom och då växer ens tankar och blir större och större. Med denna insikten så kan jag inte tänka mig att ha ett liv utan att jag med jämna mellanrum får stunder för mig själv. Jag vill ju komma på bra idêer och sen se hur långt jag kan komma i att göra verklighet av någon som jag kan tycka är en bra idê.

 

Jag tycker att det kan vara roligt att prata med andra om sånt som jag inte riktigt förstår. Det kan vara spännade att prata med någon om något där jag känner att det kanske finns en gräns för vad jag förstår, fast i det där samtalet så kanske jag lyckas ta mig över den där gränsen. Det finns liksom ett givande och tagande i dessa samtal. 

 

Idag kan man dra över jordklotet på en dag med flygplan. Man åker i en hastighet av typ 800 km/h Kanske är det mer. Mycket mer än vad jag tror och kan förstå. Men det känns coolt att man kan göra det. Jag kanske har svårt att förstå hur saker och ting fungerar och hur andra männskor tänker och lever på andra sidan jordklotet. Till viss del kanjag lära mig mer om det, men någonstans dras ju gränsen där jag inte kan förstå mer, men jag kan fortfarande ta mig till en plats på en dag eller ett dygn som ligger lång ifrån där jag bor. Det känns häftigt när man funderar lite på det. Sen är ju allting relativt beroende på vad man jämför med.

 

När jag googlade ljusets hastighet så fick detta mig att förstå att det tar 1 sekund för ljuset att ta sig 7,5 varv runt jorden. Fortare än så kan man nog inte förflytta någonting eller kommunicera. Jag kan i alla fall inte förstå hur det skulle vara möjligt. Där går min gräns för vad jag kan förstå. Från månen till jorden tar det 1,3 sekunder. Från solen till jorden tar det 8 minuter och 19 sekunder. Visst är det långt att ta sig till andra sidan jorden. Det är coolt att tex lilla jag kan sätta mig på ett flygplan som byggts och utvecklats av människor, och sen tar detta mig i kanske 800 km/h timmen, långt bort från Sverige. Sen tänker jag ibland på att dom människor som har färdats längst bort från jorden är dom människorna som har varit på månen. Längre bort från jorden har ingen människa hittills varit. Detta förstår jag, utan att egentligen tänka mer djupgående på det. Månen är ju greppbar för mig. Man kan ofta se den, och man kan ha en uppfattning om hur den ser ut, men det tar så lång tid som 1,3 sekunder (enligt google) för ljuset hastighet att nå jorden. Det är långt om man tänker på att det tar 1 sekund för ljusets hastighet att ta sig 7,5 varv runt jorden. Tänker man på att det tar typ en dag att för mig att färdas till andra sidan jorden, i ett ca 800 km/h... då kan i alla fall jag förstå att det är väldigt långt till månen från jorden. Men här går nog min gräns för vad jag kan förstå. Mer än såhär blir svårt att ta in och få grepp om.

 

Man kan se längre bort än till månen. Solen ser man ju och den är mycket längre bort än månen. Om jag har förstått det rätt så tar det ca 8 minuter för ljusets hastighet att nå jorden från solen.  När man ligger på badstranden och solar sig så är det ljuset som träffar oss 8 minuter efter "start". Tänker man på allt annat om 7,5 varv runt jorden eller 1,3 sekunder från månen så förstår man att solen ligger väldigt långt bort i förhållande till jorden, men att ljusets hastighet går fortare än vad man egentligen kan förstå. 

 

Tittar man på universum i ett ännu större perspektiv finns det ju bilder på galaxer som människan har lyckats fånga som ligger ofattbara 13,2 miljarder ljusår från jorden. Googla lite så får ni se. Nu pratar vi inte sekunder eller minuter. Nu pratar vi ljusår, miljader ljusår. Här kan jag nog säkert säga att jag når gränsen för vad jag kan förstå och greppa. Jag pratar gärna med andra människor om detta. Jag kan sitta är blogga att fundera på det, men för mig handlar det då mest om att fördriva tiden. Jag tänker inte försöka förstå något som ligger mer än 13 miljarder ljusår bort från jorden. Där någonstans går nog min gräns för vad jag kan förstå. Det kanske är gränsen för vad jag vill förstå. Jag tycker inte att man behöver förstå nånting som ligger så långt bort från där jag är. 

 

Om vi lämnar alla ljusår bortom jorden och funderar över vad man kan förstå om vad som hände på på jorden för kanske några miljoner eller miljader år sedan så kan man väl säga att alla människor har eller har någon gång haft en fader och en moder. Annars hade ju ingen funnits till. Hur länge har det varit så? Vi kan söka oss generationer bakåt i tiden.  Hur länge människor har funnits på jorden är nog inget som jag kommer att kunna finna något svar på. Jag kan ju bara fundera på hur långt tillbaka i tiden det är och sen får man ju någonstans dra en gräns för när en människa hade sin första fader och moder. Sannolikheten är väl att det har funnits människor på jorden i hundratusentals år, om man ser till det biologiska faktumet. Det religösa snacket kring detta kommer jag inte att lägga ner någon tid på att fundera kring. Det kommer jag aldrig att bry mig om. 

 

Jag kan ibland fundera över vetenskaplig utveckling, men det är inget jag förstår mig på mer än något annat av sånt som jag hittills har skrivit om i detta inlägget. Min personliga uppfattning är att utveckling på många områden går i en rasande fart idag. Känslan jag har är att tex: Teknisk, medicinsk och veteskaplig utveckling har gått snabbare dom senaste 100 åren, än vad allt detta har gjort under flera 1000 år innan de senaste 100 åren. Detta är något som jag kan greppa och förstå, men mer djupgående än så vågar jag nog inte säga att jag förstår. Jag har läst nånstans att 1870 så var Sverige ett av dom fattigaste länderna i världen. 20% av befolkningen lämnade vårt land. Många  kunde inte fixa sig mat på bordet. Jag kan ha fel, men enligt någon staistik som jag  har tagit del av så var vi 1972 det tredje rikaste landet i världen och idag är vi nog inte så fattiga heller. Sen är ju allting relativt beroende på vad man jämför med. Men det som jag tycker är intressant ( förutsatt att allt jag påstår stämmer) det är att på 100 år så gick tex Sverige från att vara ett av dom fattigaste länderna i världen, till ett av dom rikaste. Det blev väldigt mycket bättre på 100 år. Hur mycket kan jag förstå av dettta??? Vad kan man dra för slusatser? Sånt kan jag kan vara intressant att fundera vidare på. 

 

Jag ska försöka tänka ganska enkelt nu. Vad händer idag om du tex promenerar i skogen och ett litet barn skadar sig allvarligt. Vad gör du då? Jag tar min telefon, ringer larmtjänst och berättar vad som har inträffat. Vad händer sen? Det skickas kanske en ambulanshelikopter. Den kommer förhoppningsvis väldigt snabbt. Den flyger sen till ett sjukhus. Barnet kommer dit, kanske får genomgå en större operation och man förväntar sig att det lilla barnet som har råkat illa ut ska klara sig och bli helt återställd. Detta tar vi förgivet idag, men går man tillbaka över 100 år så var det inte ens nära att man kunde gå igenom detta med telefon, ambulanshelikopter och sjukhus på ett sådant sätt som jag just tog som exempel. På 100 år har det väl hänt väldigt mycket? Mycket har väl blivit 100% bättre än vad det var förr. Det var alltså inte bättre förr. Tack och lov för utveckligen liksom.  

 

Min känsla är också att utvecklingen under dom kommande 20-25 åren när vi pratar om medicinsk vetenskap kommer att gå i en rasande fart. Jag tror att utvecklingen kommer att gå minst dubbelt snabbare i framtiden än vad utveckligen har lyckast göra under dom senaste 100 åren. Min tanke är då att kan man bara hålla sig hyffsat frisk och i bra form under dom närmaste åren så måste det ju finns enorma möjligheter för mig som människa att få leva ett grymt hälsosamt liv i framtiden. Jag kan ju naturligvis inte veat, men jag tänker ju tro och hoppas på att man i framtiden kan göra "sjuka" grejer för att vi människor ska kunna gott och friskt liv, oavsett om man är gammal eller ung. 

 

Man kan ju hålla på hur länge som helst att "pussla" fram och tillbaka med vad man inte kunde göra för över 100 år sedan som man tar för givet att man ska kunna göra idag. Förr var det i bästa fall häst och vagn som gällde. Idag är det bil och den kan ta dig mycket längre på kortare tid än vad en som är möjligt med häst och vagn. Man kan väl bara lugnt säga det är en dramatisk utveckling som har pågått under modern tid, och min känsla är att allt idag bara går snabbare och ännu snabbare mot framtiden. Hur ser det ut år 2035 tex. Vad har vi för telefoner, hur har internet utvecklats och finns Dannebloggen kvar? Ingen vet och jag vet inte om jag kommer att finnas med då, men jag tycker att det är roligt att fundera över vart utvecklingen kommer att ta vägen. Det är ju ändå något som man inte med säkerhet kan säga att man till 100% kan förstå eller veta något om. Därför tycker jag att det är roligt att fundera kring, och prata om. Det är bra att man inte har alla svar...för då kan man ju alltid lära sig något nytt. Jag har massor kvar att lära om livet och den pågående utvecklingen som jag tycker idag går snabbare än någonsin. 

 

 

Jag har varit ledig i några dagar nu. I torsdags slutade jag klockan 10:00 på morgonen och sen dess har jag varit helt ledig från jobb. Nästa vecka har jag en arbetsvecka med 3 dagar av jobb och 4 helt lediga dagar. Det känns bra att jag nu har haft en ganska lång period av veckor med ganska mycket ledighet och den kommer att fortsätta ett tag till. Jag har inte jobbat en enda helgdag sen i början av januari och och jag har inte helgjobb förrän tidigast i mars. Kanske tar jag ledig den helgen också och då har jag väl inte jobbhelg förrän till våren. Det känns skönt att jag har den möjligheten att ta mer ledig ibland, utan att för den saken skulle tjänar mindre pengar. När det kommer till att tjäna pengar så går detta just nu bättre än någonsin, och bättre än vad jag hade förväntat mig. På något sätt känner jag att om jag inte hade tagit ledigt, så hade jag inte haft tid till att göra dom saker som idag är orsaken till att jag får in mer pengar än någonsin tidigare. Hur jag på ett logiskt och begripligt sätt ska förklara det där, det vet jag inte. Jag kan bara konstatera att det är så.  

 

Naturligtvis är jag glad och tacksam för det. Kanske är den enda förklaringen att när man jobbar med busskörningen så finns inte tiden att fundera på dom saker hur man ska kunna tjäna extrapengar som inte har med mitt arbete att göra, men tiden får man när man är ledig. Tiden finns när man tex är ute och promenerar. Då kan i alla fall jag många gånger fundera över saker som jag annars inte funderar över. Idêer som handlar om lösningar på problem eller bara tankar kring hur man vill ha det i livet och vad som är livskvalitet. De kan vara sådana saker som jag gillar att tänka kring ...och sen se hur långt jag kan komma med att förverkliga dessa tankar och idêer som uppstår. Sådana tankar tänker man ju typ aldrig när man har mycket att göra, jobbar eller sitter på sterssade möten. Man har ju då inte tid att fundera på saker, men tiden finns när man inte gör så mycket annat än tex sitter på en havsklippa eller är ute och promenerar i sin ensamhet. 

För en tid sedan fick jag en tanke som handlade om min bloggande ( Video 1 Video 2) Tankar om  min blogg har jag haft många gånger. Hur ska jag fortsätta eller ska jag lägga av helt? Jag kände sen en tid tillbaka att mitt sätt att blogga inte gav mig nånting. Jag ville inte sluta helt, men hur skulle jag fortsätta då? Efter en tids tänkade så bestämde jag mig för att fortsätta, men jag går mer på djupet. Nu har jag kört på detta bloggande i en vecka och det känns väldigt bra. När jag nu sitter hemma och bloggar så tänker jag mycket på samma sätt som jag kanske gör när jag är ute och promenerar, då jag har den tiden att tänka som jag annars inte har. Detta är ett skönt sätt att blogga på.  Det räcker att skriver ett lite mer djupgående inlägg, lite var och varannan dag. Jag håller bloggen levande, känner mig nöjd hur jag jobbar med den och jag bibehåller känslan av att jag tycker att det är roligt att blogga och skapa inlägg. Det viktgaste är ju att jag tycker detta är roligt att hålla på med. Jag har hittat det sätt som jag helst vill blogga på. Det är en rätt cool känsla bara det.

 

Jag sträver ofta efter att försöka vara så avslappnad som möjligt. Det känns ju bra i kroppen när man kommer ner på den nivå där man vill vara. Dessutom upplever jag att många av dom problem som man kan tänkas ställa inför löser sig helt, bara för att jag är maximalt avspänd. Även om jag inte lyckas fixa allt som jag vill åstakomma i livet så tror jag i alla fall att jag har gett mig själv dom bästa förutsättningarna om jag känner att jag kan slappna av fullständigt när jag kämpar med mina saker i livet. 

 

De finns så mycket som är bra för mig när jag är avslappnad. Det är lättare att leva i nuet. Jag upplever lättare att ta genomtänkta och kloka beslut. Besluten jag tar känns mer rätt när man befinner sig i nuet. Jag låter mig heller inte påverkas lika lätt av vad andra vill att jag ska göra, eller bara vad andra gör. Jag gör liksom som jag vill och avspändheten gör ju att jag känner mig väldigt trygg med att det jag väljer att göra är rätt för mig. 

 

Just nu känns allt väldigt bra. Jag känner mig bra i kroppen. Jag går mina 70 000 steg i veckan. Jag känner hur jävla bra jag mår bara av det. Jag känner mig trygg med dom beslut jag fattar och det känns roligt och spännade att jag har som nyårslöfte och mål att minst en gång i månaden göra nånting som är utöver det vanliga för mig. 

 

 

 

Jag har sen länge nu känt att jag är så nöjd över att jag har blivit en person som tänker på att jag ska göra saker som jag mår bra av. Det känns så bra att jag har blivit en person som har lärt mig att säga nej. Jag står ju liksom mer upp för mig själv när jag inte låter någon få mig att göra nåt som jag innerst inne inte vill. Jag vet ju idag att jag skulle må skit om jag aldrig hade lärt mig att säga nej.

 

Jag har vid några tillfällen i livet känt att jag på riktigt har blivit: Ordentligt lurad, utnyttjad, hjärntvättad och manipulerad. Det som kan göra mig förbannad är att jag vid några perioder i livet har låtit vissa människor hålla på ganska länge dessa svinerier. Jag kan känna att jag har varit naiv lättlurad och godtrogen. Det känns kanske också lite pinsamt och erkänna att jag faktiskt har låtit andra människor krypa in under skinnet på mig. 

 

Jag kan naturligvis ibland ibland bli förbannad när jag tänker på vad  vissa människor har gjort mot mig. Samtidigt kan jag känna att jag nog har lärt mig mycket av detta.  All sk förnedring som man tidigare har fått utså lärde mig att senare i livet stå i mot likande skit igen. Jag vet inte exakt dag, men jag vet att jag någon dag för några år sedan bara bestämde mig för att aldrig  låta någon manipulera och utnyttja mig igen. Jag har lärt mig att säga nej på tusen olika sätt. Jag vet att jag idag kan stå upp för mig själv och jag får ta kritik för det. Dom som kritiserar har fel, men kanske min förtsåelse. Jag gör ju rätt för jag tänker alltid på att jag ska må bra. Jag kommer aldrig att må bra om jag gör saker som jag känner mig tvingad att göra och som jag innerst inne inte vill.  Alla tankar jag har kring detta gör att det känns bra inför framtiden när det gäller mitt välbefinnande. 

 

Jag vet inte hur många månader av 2019 som jag ägnade mig åt att fundera på vad jag skulle göra med bloggen år 2020. Jag ville fortsätta, men hur. Tanken slog mig att jag skulle fortsätta som vanligt, men jag kände samtidigt att mitt bloggande om vad jag ägnade mig åt på dagarna inte gav mig nånting. Jag har ju skrivit masssor av inlägg jag typ varje vecka upprepar mycket av sånt som jag sagt i massor av veckor och i över 11 år. Någonstans ville jag ha en förändring på mitt boggande. Nu känner jag äntligen att jag har börjat göra den förändring som jag länge bara har funderat på att jag ska göra. Jag skriver inte om förändringen. Jag testar inte på förändringen. Jag går nu in och gör förändringen. Det känns väldigt bra. För att jag inte ska överdriva så säger jag att det känns mysigt bra. Jag kanske nu äntligen har hittat det sätt som jag vill blogga på som jag faktiskt kommer att må allra bäst av. 

Jag tänker ofta att jag inte ska oroa mig för framtiden. Jag tror att dom riktiga problemen i ens liv ofta blir sådana som man typ aldrig hade kunnat föreställa sig. Jag vill också tro att dom största och jobbigaste problemen som jag hittills har haft i mitt liv är dom värsta. Jag vill inte tro att nåt som än händer i framtiden kommer att vara värre. Min riktiga problem som jag en gång inte kunde föreställa hoppas jag att jag redan har haft. Jag tror att det är så, men ändå kan jag än idag känna att jag ibland oroar mig för saker som jag inte vet om jag kommer att drabbas av eller inte. Sen är jag ju någonstans medveten om att oavsett om det jag har oroat mig för skulle vara något som händer, så blir detta oftast ändå inte på ett sånt som jag från början har tänkt. Allt detta gör att jag någonstans känner att jag inte ska oroa mig för framtiden. Inget av sånt man oroar sig för, händer oftast inte. 

 

En sak som ofta vet att jag kan oroa mig för det är vad andra människor kan göra mot mig. Ibland känner man sig ju sviken, lurad, eller bara behandlad på ett sätt som man inte tycker är ok. Med många sådana erfarenheter av vissa människor så känner jag idag att jag kan oroa mig för att jag ska stöta på denna typen av människor. I dagsläget  kan det räcka med att jag får vibbar av en annan människa som påminner om dom gångerna där jag på något sätt har känt mig illa behandlad av någon tidigare. En liten signal av att det kan hända igen och jag kan nog vara ganska snabb med att klippa med den personen, eller i alla fall vara på min vakt. Det är en jobbiga känsla att jag ofta känner så, men med tanke på vad jag ibland har blivit utsatt för så är det för mig extremt självklart varför jag reagerar som jag gör. 

 

Jag vet att jag i många fall har fel om folk. Många gånger är de nog så att personer som jag får lite dåliga vibbar av inte alls har något baktanke eller i slutändan är ute efter att utnyttja mig, men min oroa över att så kan vara fallet tar lätt över och för mig blir det helt naturligt att bara reagera med full kraft mot det. Jag tänker ju att om jag inte har med vissa personer att göra så kan jag tex heller inte bli: Lurad, utnyttjad eller illa behandlad på något sätt. Jag tar ju bort personerna i mitt liv. 

 

Jag kan ibland känna mig orolig för att jag ska drabbas av något som blir så jobbigt att jag inte känner att jag kan hantera det på ett bra sätt. Samtidigt vet att jag att när jag oroar mig så är ju detta som att betala ränta på ett lån som man aldrig har tagit. Jag tänker ofta när min oro kommer att sånt jag oroar mig för inte har hänt än. Jag ska ta problemet när det kommer. Dessutom vill jag idag tro att det värsta som jag har varit med om i mitt liv är sånt som jag redan har upplevt. Vad som än händer i framtiden så kan det inte bli värre. Dessutom vill jag gärna tänka att det bästa som har hänt i mitt liv kanske inte har hänt än. Det gör att jag kan se positivt på framtiden, leva i nuet och bara köra på allt som är bra.