Jag har ju som jag tidigare sagt inte så mycket energi över nu. Ibland är jag glad att jag överhuvudtaget kan stå på benen. Jag mår dåligt och den senaste tiden har jag varit riktigt "down" Det känns ändå bättre nu. Jag mår lite bättre nu än tidigare och jag försöker tänka på att jag trots allt har det ganska bra. Jag har många roliga saker på gång (även om inget händer just nu) och jag har bättre "flow" in på "cash" än vad jag någonsin har haft. Om jag bara kan sluta fastna i vissa grubblerier så kommer nog min positiva energi tillbaka. Det är ju bara det att jag är ju så känslig och så skör just nu så risken är väl kanske att jag kommer att tycka att de mesta är jobbigt ett bra tag framöver.

 

 

Jag har varit ute på en joggingrunda nu på förmiddagen. Jag springer ganska långsamt, men jag springer i alla fall. Det blev 4 km och den senaste tidens joggingrundor har känts riktigt bra.

 

Jag märker nu när jag är inne i en period där jag inte mår så bra att jag gärna vill skynda på vissa saker och få dom gjorda sanbbare. Jag vill liksom att det ska hända mer och jag har de senaste dagarna varit påväg att göra saker som kanske inte alltid har varit så väl genomtänkta.

 

Jag vill ju tex få renoverat min lägenhet, men den hantverkare som jag har pratat med har ju inte hört av sig. Han säger att han ska göra det, men vet inte riktigt när. Många har sagt att jag borde fråga någon annan istället för att vänta på någon som inte hör av sig. Jag kan naturligvis hålla med om det. Jag har också tänkt den tanken, men jag har inte energi för att orka bry mig. Fast igår så var jag ändå påväg att kontakta någon annan. Jag ville liksom skynda på detta och försöka få det gjort snabbare. Det blev ändå aldrig så att jag kontaktade någon. Jag har liksom ingen lust tilll att börja om med någon annan. Jag väntar hellre och skulle det bli så att han jag pratat med aldrig hör av sig då får jag väl känna när jag har orken och energin att prata med någon om renoveringen igen. Skulle det nu vara så att han hör av sig och säger att han kan köra igång då blir det nog renovering. Jag vill ju trots allt få detta fixat.

 

Jag har två andra saker som jag vill fixa nu innan 2017. Jag tror jag vet vad jag vill och vad som gäller för mig nu.

Jag vill spara ihop en hel del pengar. De finns några roliga och lite galna grejer som jag skule vilja göra under nästa år och för dom så behöver jag pengar. Det är det enda som krävs sen löser det sig liksom. Jag tänker göra det tråkiga nu och vara ganska målmedveten med mitt sparande av pengar. Jag har slarvat så länge nu och det gör att jag mest står och stampar på samma ställe. Jag har liksom pengar, men ändå har jag inte råd att göra allt de som jag helst skulle vilja göra. Jag borde egentligen ha råd med tanke på hur min ekonomiska situtation ser ut just nu. Den andra grejen är att jag vill bli klar med min självbiografi. Jag måste verkligen sätta mig ner  och ordentligt jobba med den. Tyvärr mår jag ju lite för dåligt och jag har ju inte så mycket energi så det är just nu väldigt svårt att komma framåt med självbiografin. Det också svårt att jsut bara sätta sig ner och skriva mycket. Jag tänker ibland när jag går hem sent en kväll efter jobbet att jag ska sätta mig ner och skriva under natten. Men när man kommer hem så finns inte orken och energin och sen blir det inget. Jag måste liksom komma över den spärren och bara sätta mig ner och skriva mer än vad jag gör just nu.

 

Kan jag få ihop pengar och bli klar med min självbiografi då ska jag väl på sikt också kunna må lite bättre än vad jag gör just nu. Psykist sett så är det otroligt tufft för mig just nu. Jag brottas med hur mycket jobbiga tankar som helst och jag går hela tiden med en klump i magen och är samtidigt ganska orolig. Jag vet verkligen inte hur jag ska komma ur detta, men jag tror nu alla fall att jag vet vad jag vill nu i alla fall.

 

 

Jag har varit ute på en löprunda nu på morgonen. Det känns bra med löpningen. Jag springer några gånger i veckan. För det mesta så springer jag en runda på 3-4 km.

 

 

 

Jag jobbade igår och jag ska jobba idag också. Helgens jobbande har inte bjudit på några direkta överraskningar. Det uppstår ju problem och bekymmer, men det kändes ändå ganska lugnt igår och jag tror inte det blir så mycket mer at göra idag. Jag mår ju inte så bra just nu, men det påverkar inte min arbetsförmåga så mycket. Är det nånting som påverkar så skulle väl det vara att jag inte gör mycket mer än vad jag är skyldig att göra. Jag har ju inte så mycket energi över till att göra något utöver det jag måste.

 

Jag jobbade i natt. Ganska lugnt var det under både kvällen och natten. Jag ska jobba ikväll också, men jag slipper jobba i natt och det är jag glad för med tanke på vad det är för hel och aktivitet i Trollhättan under denna kvällen och natten som kommer.

 

Annars mår jag ju inte så bra just nu och det känns. De verkligen jättemycket som är jobbigt just nu. Jag är så "skör", känslig och ledsen. Jag märker när jag pratar med folk att jag samtidigt är lite på min vakt. Jag är hela tiden beredd på att någon kan säga något som för mig jobbigt. Mycket tankar snurrar i mitt huvud. Det är ju inte bara det att jag inte har någon fågel kvar. Den senaste tiden har det ju hänt så mycket annat också och dessa händelser har tagit väldigt hårt på mig. Varje grej träffar en öm punkt på mig varje gång.

 

Jag har funderat lite på om det är så bra att jag bloggar om hur jag mår just nu. Jag vet när jag bloggade 2008 så la jag ner den bloggen bara för att jag mådde så dåligt. Jag skrev liksom för mycket om ångest och att jag var ledsen. De var för mycket som kändes jobbigt hela tiden och jag beslutade mig då för att sluta blogga. Jag höll upp i några månader innan jag började om med en ny blogg, och denna bloggen. Denna "Dannebloggen" började jag med i December 2008 och jag i stort sett bloggat varje dag sen dess.

 

Men nu smyger sig ändå en tanke på att jag vill sluta med detta. Mår man dåligt så är det nog lätt attt det blir så. Jag har ju heller ingen energi över till att göra sånt som inte nödvändigt för mig. Samtidigt är det ju inte så lätt att bara sluta med något som man har lagt ner så mycket tid på under flera år. Dessutom tycker jag ju ofta att det är roligt att blogga.

 

Men jag funderar på om det verkligen är så bra att sitta och skriva att man inte mår så bra. Är det så att man bara blir mer ledsen av att skriva om det eller kan det vara så att man på sikt kommer att må bättre för att man har skrivit om dom? Jag vet inte vilket som är bäst. Kanske är det bäst att inte skriva nåt om hur man mår, när man inte mår så bra. Jag tänker nämligen aldrig hålla upp någon fasad utåt sett. Jag kan inte sitta här och skriva att allt är så jäkla bra och att jag är glad och lyckligt om jag inte känner att jag är de. Jag gör aldrig saker för att jag vill visa andra hur himla duktig jag är. Jag gör det för min egen skull. 

 

Men man kanske inte ska skriva nånting om sig själv då när man är i en personlig kris eller liknade. Man kanske  ska hålla sig till att skriva om någon löprunda som man är ute på. Eller så kan man ju alltid skriva om vilka andra bloggar man läser. Man skulle kunna skriva om andra personer än sig själv. Man skulle ju kunna sätta sig in i någon debatt som ser ut attt vara en het "potatis" just nu. Jag kan ju kanske bara skriva om det jag gör, och inte så mycket hur jag mår.

 

Jag genomgår just nu en persolig kris. Jag har mig själv att skylla. Jag kan inte skylla på någon annan att jag nu mår som jag mår. Jag har ingen aning om hur jag ska komma ur detta. Allt är bara för jobbigt och jag har ingen energi över till att göra något som inte är absolut nödvändigt.

 

 

Tidigare idag har jag kollat lite på olika saker som jag vill åstakomma i framtiden. Jag har planer i alla fall, men jag får nog tänka ganska långsiktigt. När jag nu mår ganska dåligt och inte har så mycket energi så är det svårt att bara fixa något i samma stund som man kommer på att man vill göra det. Jag har väl typ 3 olika saker som jag har tänkt att försöka fixa under ca ett halvår framåt. Jag har har liksom tänkt på några övergripande mål och sen när jag grejar så försöker jag vara grymt fokuserad på nuet. Jag har idag tittat på mer än tre saker, men när jag hade tänkt lite så landade mina beslut i typ 3 saker och kan jag fixa dessa 3 så har jag nog haft ett ganska bra år trots allt. 

 

Jag har ganska "skör" nu så jag får ta det väldigt försiktigt i allt jag gör. Det känns som minsta lilla misslyckande eller motgång framöver kommer att ta väldigt väldigt hårt på mig. Minsta lilla sak som jag sen tidigare har varit känslig för känns som 10 ggr känsligare om jag råkar ut för det nu. Dessutom har jag ju inte mycket energi till att orka göra så mycket. Jag gör nog bäst i att ta det väldgt försiktigt ett tag. Inte ge mig in i saker som jag inte känner helt trygg med osv... Jag tror i alla fall att jag kommer lyckas med allt de som jag har bestämt mig för att fixa under det närmaste halvåret. Jag orkar ju inte göra så mycket annat och då kan jag ju hålla bättre fokus på allt de som jag verkligen vill göra. Det blir liksom inte så rörigt när man bara har 3 övergripnade målsättningar istället för 10.

 

Har haft en ledig dag. Jag har i princip bara ätit, sovit och kollat på TV. Gör jag något mer så känner jag direkt att det blir för mycket. Jag orkar verkkligen inte just nu. 

 

Jag saknar min fågel och jag märker att jag lätt glömmer av att Mimmi faktiskt inte finns längre. När jag kom hem från jobbet igår så sa jag som vanligt hej när jag gick in i köket. Men jag kom snabbt på att jag inte hade någon att hälsa på längre. När jag idag skulle sova lite mitt på dagen så var jag påväg att bära in buren från köket till sovrummet. Jag gjorde alltid det när jag ville sova mitt på dan. Varje gång jag ska lägga mig för att sova just mitt på dagen så har jag ju alltid tidigare antingen bärt in buren i sovrummet. Den tanken att jag skulle göra det slog mig idag också, men så kommer man liksom på att så är det ju inte längre. Det som hände min fågel kom ju inte speciellt lägligt för jag mådde ju redan dåligt över andra saker. Detta blev en grej till som bara lades uppe på allt de andra. Då kände jag att det var riktigt tufft.

 

De senaste dagarna har jag tappat så mycket av den energi som jag hade. Den psykiska tröttheten är den som känns mest. De senaste dagarna har massor av tankar snurrat igenom mitt huvud. Stundtals går jag runt med en klump i magen. Man blir bara väldigt trött och vissa saker kan man inte sluta tänka på. Det är inte alls så att jag bara mår dåligt pga att jag har fått avliva fågeln. Jag har mina problem och bekymmer som verkligan kan ställa till det för mig på riktigt. Man känner sig lätt sämre än andra människor för att man vissa problem, bara för att man just har vissa problem som man aldrig ser någon lösning på. När jag nu inte mår speciellt bra så blir de problem man har mer uppenbara för mig. Jag inser att problemen som jag har att brottas med är dom som är orsaken till att gör saker som sen får mig att må dåligt. Insikten med att de är problem som jag inte har kommit till rätta med, fast jag vet att jag har haft dom gör ju att man mår dåligt bara därför. Helt plötsligt mår man dålig för något man har gjort och sen mår man dåligt för att man inser  att man har problem som man gärna sopar under mattan Det blir liksom en dubbel effekt av all den skit man har att kämpa med.

 

Hur ska jag komma ur detta? Jag ska vara ärlig och säga att just nu vet jag inte alls. Leva i nuet brukar funka för det mesta, och det är väl det bästa jag kan göra. Jag vet inte om det funkar denna gången, men det får väl framtiden utvisa.

 

 

 

 

Det blev som jag trodde. Jag gick och la mig för att sova klockan 06:00 i morse. Då hade jag varit vaken sen kl 06:00 igår. Jag hade att göra och grejade mest hela tiden.

 

1 Disk, städ tvättstugan

2 Veterinären

3 Möte på jobbet.

4 Busskörning

5 Skriva självbiografi

6 HMMM...

 

 

 

I måndags började jag med att ringa runt till ett flertal veterinärer. Först fick jag inte tag på någon. Jag ringde till olika kliniker, men de flesta svarade inte alls. När jag sen väl fick tag på en veterinär så sa hon att just papaegojor tar vi inte emot. Då var det bara att ringa vidare. När jag tillslut kom fram och berättade om min fågel så sa den veterinären att det finns inte mycket vi kan göra. Vi kan bara hjälpa dig med att avliva din fågel. Det ville jag först inte acceptera. Jag ringde då en annan klinik. Veterinären där sa samma sak. Vi kan inget göra. Vi kan inte ens göra en undersökning. Vi kan bara hjälpa dig med att låta din fågel somna in lugnt och stilla. Efter typ 2 timmar av mycket ringade så insåg jag att jag måste fatta beslutet att låta Mimmi somna in, och det beslutet kändes då helt plötsligt som det enda rätta att göra. 

 

Det var också det enda som fanns att göra. Alla veterinärer jag paratde sa ju att det inte finns något att göra mer än att låta fågeln somna in. Dessutom ska man ju inte vara självisk. Ser man att fågeln lider och det inte finns något man kan göra för att rädda den från lidandet så är det bättre att låta den somna in. Ju snabbare det sker desto bättre för fågeln. Jag tog beslutet i måndags och idag nu under morgonen så hade jag en tid på djurkliniken som ligger på Trestad Center. Där hjälpte två veterinärer mig med att se till så att Mimmi fick somna in lugnt och stilla.

 

Det finns ett medel som heter Zoletil och det fick Mimmi av veterinären innan hon avlivades. Zoletil är ett medel som dämpar oro och ångest och har en lugnande effekt på fågeln. När Mimmi sen var  lugn och avspänd så fick hon en dos av avlivningsvätskan allfatal och sen somnar Mimmi lugnt och stilla in. Det gick fort efter att hon hade fått avlivningsvätskan så hon fick lida så lite som det bara var möjligt.

 

Jag har gjort allt rätt och Mimmi har fått somna in lugnt och stilla och väldigt smärtfritt. Det fanns inget annat att göra än det jag beslutade mig för att göra. Jag fattade ett snabb och ett helt rätt beslut och därför behöver jag ju inte gräma mig över att jag kunde gjort så mycket annorlunda. Mimmi fick verkligen lida så lite som det bara var möjligt.  Jag kan känna  en inre frid med det, och Mimmi får nu vila i frid.

 

Jag mår fortfarande ganska dåligt. Igår fick jag även fatta ett ganska jobbigt beslut så nu är det dubbelt tufft om man säger så. Det kanske är bra att jag måste fatta det beslutet (vad det är exakt kommer jag att berätta i kommande blogginlägg) nu för jag mådde ju redan dåligt och då kan jag liksom inte må sämre bara för att något mer händer.  Jag försöker ändå att tänka att de finns mycket som är bra också. Jag går heller aldrig ner mig så mycket så att det blir farligt för mig själv. Jag stänger inte in mig. Jag har mig själv att skylla. Jag kan absolut inte skylla på någon annan.

 

Jag var ute på en löprunda i morse. Det kändes bra. Det blev 4 km och ingenting var jobbigt med just denna rundan.

 

Jag tänkte för en sekund att jag skulle springa längre än vad jag gjorde. Känns det bra när man är ute så är det ju lätt att man vill pressa sig mer. Det blev ändå så att det fick räcka med 4 km idag. Jag ska ju orka köra på hela veckan så om jag springer för långt och pressar mig för mycket då är det ju lätt att man struntar i det sen bara för att man har kört för mycket. Den fällan vill jag inte hamna i.  Det kommer ju att vara tufft för mig länge nu med allt möjligt. Psykist är det riktigt tufft och jag vet egentligen inte hur jag ska göra för att må riktgt bra igen. Jag kanske kommer att må bättre längre fram, men just nu är det svårt att se att jag kommer att göra det. Det har bara blivit för mycket nu och jag får kämpa ordentligt för att orka, men löpningen kändes ju bra idag i alla fall.

 

Helgen är över och klockan har passerat midnatt. Jag kan inte säga att min helg har varit så bra. Den har varit fylld med ångest, kallsvettning, sömnbrist och för lite mat. Det har varit jobbigt och tufft ångest är ju ett sinnestillstånd och när man drabbas av det så känner jag i alla fall av stark rädsla, nervositet eller oro. I helgen har jag nog känt av alla tre (rädsla, nervositet, oro) Jag har mig själv att skylla (som vanligt känns det som) Jag kan inte skylla på någon annan. Man kommer i detta sinnestillstånd till många insikter och vilka problem man har med sig själv satt brottas med. Alla har vi väl problem som man kanske inte alltid är så sugen att prata om. Man känner sig lätt sämre än andra för att man har dom, trots att man vet att andra männsikor också har sina problem.

 

Det som har varit bra med denna känslomässigt ganska jobbiga helgen har som sagt varit att jag har kommit till många insiker med mig själv. Det som också har varit bra är att jag inte har stängt in mig utan jag har verkligen pratat med folk om denna otroligt ångestfyllda helgen.

 

Nu känns det absolut mycket bättre än vad det har gjort tidigare under helgen. Jag har tagit tag i detta problemet själv och sånt är jag bra på. Däremot är jag sämre på att lära av mina misstag som sen gör att jag hamnar i sinnestillståndet ångest. Jag är nog också väldigt ofta för hård mot mig själv så när jag känner av ångest så är den extra påtaglig eftersom jag ofta tycker efteråt att jag borde gjort annorlunda. Men man inser ju också att man nog ska fundera en extra gång innan man säger och gör vissa saker. Riskerar man att få ångest över det man tänker att man ska göra, då är det nog inte värt attt göra det.

 

Som sagt: Jag är bra på att tag tag i problem när dom dyker upp, men jag är sämre på att lära av de misstag jag gör som orsakar problem. Jag måste bli bättre på att lära av mina misstag. Vissa misstag känns det ju som att jag gör om gång på gång. Det är inte bra. Det är därmot bra tag i mina problem som jag själv har orsakat. Jag mår då också bättre av att inte stänga in mig bara för att jag känner ångest och har problem.  Snart börjar en ny vecka och nu kan det bara bli bättre. I helgen har jag varit nere på botten och vänt. Man känner att man lever när ångesten slår till, den saken är klar.

 

 

Får några dagar sedan hade jag en diskussion med en äldre herre som sa att han har funderat på att sälja typ allt han äger och har och sen bosätta sig i en husbil. Jag tänkte typ i en sekund om jag ens skulle tänka den tanken att sälja allt och köpa en husbil.

 

Det finns naturligtvis fördelar med det, men jag tror att nackdelarna väger över. Men jag förstår att vissa funderar på det för du kan ju från en dag till en annan flytta på dig som du vill. Jag skulle ju kunna ställa min husbil utnaför jobbet och sen har jag nära till jobbet eftersom jag huxflux bor granne med bussgarget.

 

 

På lediga dagar kan man ju åka och ställa sig utanför en kompis bostad. Sen är man granne med sin kompis. Man kan sitta i sin husbil tills kompisen kommer hem och sen kan man hänga med sin kompis om båda vill det.

När det sen är dags för mig att gå hem så behöver jag inte fundera på hur jag ska ta mig hem. Min husbil står ju som närmaste granne til min kompis. Kanske bor min kompis i närheten av något fint grönområde. Då bor man ju själv också på ett fint ställe. 

 

 

Men som sagt: Jag tror att alla nackdelar som finns med att ha sin bostad i en husbil väger över de fördelar som finns. Det är ju inte roligt att själv behöva tömma sin toalett, elller inte veta var man ska slänga sina sopor. Om husbilen går sönder så man måste lämna in den på verkstaden då blir man ju hemlös. För min egen del så tror jag att jag lätt skulle tröttna efter ett tag på att bo i en husbil. Det är inget boende som jag skulle vilja ha, men jag kan förstå att vissa  väljer att bo så, eller fundera på att skaffa sig en rullande bostad .

Det blev en löprunda idag. Jag har lite ont i min fot, men när jag var ute och sprang så tänkte jag inte på den känningen som jag fortfarande har i min fot. Det gjorde att jag kunde springa på för fullt. Skönt att det där onda inte spelar någon roll längre.

 

 

Titta vilken pin jag har hittat på min "favvopingisspelare" J-O Waldner.

 

Snart ska man börja en ny arbetsvecka. Jag känner mig inte så sugen på det för jag har så mycket grejer som jag känner att jag skulle vilja få fixat. När man måste jobba också så hinnar man ju av naturliga skäl inte greja lika mycket på sin fritid. Sen ska man inte säga att man får mer gjort bara för att man inte har jobb. Man slöar lätt till när man är mycket ledig. Man får sällan mer gjort bara för att man har mer tid. I mitt fall är det nog så att jag får lika mycket gjort, oavsett om jag är ledig eller jobbar med busskörning. .

 

Idag började jag dagen med att vara lite orolig. Jag snurrat lite med pengar den senaste tiden. Jag är glad över att jag har pengar att snurra med. Det kommer in rätt bra, och det har gjort så länge nu. Jag är glad för det, men när nånting krånglar då måste man backa lite och få stopp på sitt "cashflow". Jag hade några fakturor att betala och någon faktura som borde ha kommit nu  har jag ite fått än. Det gjorde mig lite orolig så jag fick sätta mig ner nu på morgonen och ringa lite och efter någon timme så hade jag fått fullständig ordning på allt.

 

Tanken var att jag direkt nu på morgonen skulle ta mig ut på en löprunda, men jag kände att jag måste först lösa de där med mina fakturor. Jag vill inte gå ut och springa med en klumb i magen liksom. När jag sen efter en timme kände att jag hade koll igen då tog jag mig ut på en liten runda. Det blev några km och nu känns allt bra denna måndag.

 

Vilar mina onda ben i massagestolen efter en löprunda.

 

Jag har varit ute på en löprunda. Det blev några kilometer. Det var jobbigt och jag har ju fortfarande ont i min vänstra fot.

 

Jag bryr mig inte så mycket om att jag tycker att det är jobbigt och att jag har ont. Jag tar mig ut och springer ändå. Jag kommer alltid att ha ont nånstans och jag kommer aldrig att tycka att det är skönt att träna. Genom åren har jag alltid tyckt att det har varit jobbigt med träning. Att jag tränar och rör på mig beror mer på att känslan man får av att inte röra på sig är mycket värre. Jag mår sjukt dåligt av för lite rörelse liksom. Jag vill komma åt känslan som man får i kroppen efter ett träningspass. För att få den känslan som man får efter ett träningspass, då måste man ju såklart genomföra ett träningspass. 

 

Skönt att man är ledig. Jag har mest chillat idag. Jag har handlat lite go mat som jag ska ha nu ikväll. Det finns väl även lite "dricka" i mitt hem som jag ska gotta mig med. Jag har haft en bra lugn dag. Jag mår bra och jag trivs med livet just nu.

 

Det är ju den där meloditävlingen snart. Jag är inte så noga med att se Eurovision. Jag tycker det är den svenska mellon som gäller. Men jag kommer nog ändå att slå på tv:n nu klockan 20:00 grotta ner mig i massor av snack och vilka länder som har chansen att vinna och sen får man lyssna på massor av musik som jag typ aldrig har hört tidigare. Jag har nog bara hört Frans. Jag hejar ju sålklart på honom, men Frans har nog ingen chans (Det rimmar)

 

Jag har den senaste tiden funderat över mina problem och bekymmer. Jag har också den senaste tiden känt att jag har misslyckat med ganska mycket. En hel del av alla problem, bekymmer och misslyckande kan man skämmas för. Man känner sig lätt också sämre än andra människor. Jag tror nog att alla människor mer eller mindre har problem och bekymmer. Andra människor misslyckas också med saker. Efter några dagar av funderingar så har jag nu bestämt mig för att inte skämmas och känna mig som en sämre människa bara för att jag har problem som jag lätt vill sopa under matten.

 

Jag kommer väl inte att öppna mig här och nu och berätta allt i detta blogginlägget, men jag tänker heller inte skämmas och känna mig sämre än någon annan bara för att jag har problem och bekymmer som man lätt sopar under mattan. I ens liv uppstår hela tiden problem och man har hela tiden saker som man bekymrar sig över. Så har det alltid varit. Så är det för mig och alla andra. Vi kan alla hamna i något som kan vara tufft att ta sig ur, det ska man inte skämmas för. Jag kan hålla mina bekymmer och problem för mig själv, men jag tänker aldrig mer gå runt och känna mig sämre än någon annan för att jag har problem och bekymmer.

 

Att jag misslyckas med saker ibland känns på ett sätt bara bra. När man gör saker så misslyckas man. Om man aldrig gör nånting så kan man ju heller aldrig göra nånting bra. Min erfarenhet är att hälften av allt man lyckas med är ren tur. Jag tror nog att detsamma gäller för alla andra. Man kan ju inte alltid veta på förhand vad man kommer att lyckas med. När man ger sig in i nånting så tror man väl på förhand att man ska lyckas med det? Annars skulle man väl inte bry sig? Om hälften av allt man lyckas med är ren tur, då måste det ju innebära den andra hälften består av något annat än ren tur. Det måste ju vara något som är bra.

 

När jag nu med några dagars funderingar har kommit fram till att jag inte ska skämmas eller känna mig sämre än någon annan pga att jag har problem och bekymmer. Jag tror att jag rätt ofta har varit väldigt hård mot mig själv och inte accpeterat att jag har problem som jag tycker är jobbiga att leva med.  Det ska jag sluta med. Jag kommer alltid att ha problem och bekymmer som jag kommer att hantera på olika sätt. Om jag ska må dåligt och känna mig sämre än någon annan pga av att jag har problem, då kommer jag ju alltid att må dåligt och känna mig sämre som människa. Så vill jag ju inte att livet ska vara. Nåntans är det väl så at vissa saker får man bara acceptera, oavsett om det är ett problem eller inte.

 

 

 

Det gör fortfarande ont i min vänster fot, men jag skiter i det. Jag känner ju att jag är på bättringsvägen. Jag tycker det är bättre att springa och ha ont än att sitta still och "sunka" ner sig.  Jag tycker det är roligt att vara ute och springa också. Jag har egentligen aldrig gillat att vara ute och springa, men jag har nog ändrat mig. Det är rätt skönt att springa och jag tänker fortsätta med detta hela sommaren.

 

Nu har man ju nya löparskor också. Efter att jag nu har kört en första runda i mina nya löparskor så är jag ganska säker på att det är dom gamla löparskorna som har gjort att jag har så ont i min vänsterfot. Det kändes som om fötterna satt mer på plats i dom nya skorna.

 

 

Skönt med en ledig dag igen. Det blir så lugnt liksom. Man jobbar en dag och sen är man ledig. Sen kanske man jobbar igen, fast förmodligen är man ledig. Om man jobbar i alla fall, då är det hur lugnt som helst. Sen blir man ledig igen, för att man ska kunna återhämta sig från en arbetsdag där man inte känner att man jobbar. I stora drag skulle man kunna samanfatta de senaste dagarna i mitt liv just på detta sätt.

 

Idag har jag bla varit ute på en löprunda. Det gick inte bra för jag hade så jävla ont, men jag vill ändå springa på nu så jag kommer i bra form om några veckor. 

 

 

Jag har som sagt fortfarande jävligt ont i mina ben. Det gör som ondast i min vänster fot. Jag gissar att jag löper med för dåliga skor. Foten kanske rör sig för mycket i skon när jag springer och på något sätt blir foten överbelastad, och så får jag ont.

 

Efter dagens löprunda så tänke jag att va det än  må vara som gör  att jag får så ont så kan detta inte bli vätrre om jag väljer att köpa ett par nya skor. Jag gjorde därför det idag och jag tror att jag kommer att bli jättenöjd med dom här skorna

 

 

Sitter här en helt vanlig söndag och mår bra nu. Jag skulle haft arbete typ hela helgen egentligen men istället har jag varit ledig och då har jag mest chillat. Så skönt har det varit.

 

Lite har jag jobbat också. Natten mellan fredag och lördag körde jag nattbussen.

 

 

Annars har det varit mycket chill. Sommaren är här nu och det är ju då bara hur skönt som helst att bara hänga med folk man gillar och chilla liksom.

 

Idag har jag börjat igen kan man säga. Jag har ju inte kört ett löppass sen i höstas. Men idag var det dags och nu ska jag fan bara köra på hela sommaren. Jag rivstartade med nästan 12 km löpning nu på morgonen.

 

Har haft ännu en "chilldag". Jag har hängt med en kompis hela dagen och suttit och slappat i solen på hennes altan. Riktigt skönt att ha några sådana här riktiga chilldagar som jag nu har haft. Man bara slappar, äter lite gott och bara "hänger". "DET SKA VA GÖTT OCH LEVA" var de två som sa en gång i tiden. Jag har svårt att inte hålla med om det.

 

 

Nu ska jag arbeta snart. Har lite nattkörning som väntar, men lördag och söndag är jag ledig igen. Då blir det nog mycket "chilla" igen. Varför skulle man göra något annat liksom. Idag kom jag fan på vad jag har saknat i livet. Jag har ju inte "chillat" på länge. Gör man inte det så kan det ju kvetta.

 

Jag känner mig annars ganska frånvarande. Jag har mest bara två tankar i huvudet. Renovering och min självbiografi.

 

Jag inser nu att jag förmodligen inte kommer att få någon hjälp innan sommaren med renoveringen. Om det blir till hösten får vi väl se. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag är lite arg över att jag inte har fått det fixat. Ilskan har gjort att jag har blivit totalblokerad. Jag orkar inte bry mig och samtidigt orkar jag inte ta tag i något annat heller. Det blir ingenting med nåt. Renoveringen är ändå något som är viktigt för mig. Jag har ju en dröm om att få mitt hem precis så fint som jag vill ha det. Därför är detta ganska frustrerande för mig.

 

Mitt skrivande på självbiografin gör att jag mer är någonsin funderar över sånt som har varit. Det är ganska jobbigt. Jag tänker väldigt mycket självbiografi under alla mina vakna timmar. Det går liksom inte att bara släppa detta. Även om jag bara skriver lite varje dag så är självbiografiskrivandet så mycket mer än att bara sitta här och skriva. Mycket tar man ju upp till ytan som man inte har tänkt på tidigare. Det blir mycket känslor eftersom detta är ganska självutlämnade. Jag kommer till massor av insikter och jag har funderat mycket på om de jag har varit med om har varit bra för mig eller bara skit.

 

Jag känner just nu att jag inte vill visa detta för någon. Det är som sagt väldigt självutlämnade och jag vet verkligen inte om jag vill att typ alla som läser min blogg och kanske ännu fler ska veta så mycket om mig som nu skrivs i min självbiografi. Samtidigt kan jag känna att om jag inte visar min självbiografi för alla som vill läsa den så blir det ju så att jag på något sätt håller mycket inom mig. Det är nog trots allt ändå bättre att prata och öppna sig. I längden mår man nog bättre av det.

 

Jag tänker också på alla dom som faktiskt väljer att öppna sig och prata ut, även om vissa saker kan vara jobbiga och riktigt självutlämnade. Många har ju skrivit självbiografi före mig. Många kändisar tex berättar massor med saker som kanske inte alltid har varit så kul att behöva uppleva. Genom åren har jag läst massor av bloggar som har skrivit om saker som jag själv har känt att jag aldrig skulle våga berätta om. Har dom klarat det i vetskapen om att många kommer att läsa de dom berättar om så kan det ju inte vara så farligt för mig att berätta. Jag kommer nog aldrig att känna mig redo hur mycket jag än funderar på om jag ska visa min självbiografi eller inte, men jag kan ju liksom försöka vänja mig vid tanken på att när jag är färdig så ska jag publicera. Risken är ju annars att jag inte känner mig helt färdig med detta om jag bara väljer att skriva och sen aldrig låta någon enda person få veta.

 

Dessutom har jag de senaste dagarna sett två youtubeklipp där fantastiska och fina Therese Lindgren, och underbara och goa Clara Henry berättar om händelser som är riktigt självutlämnade. Om dessa två vloggare vågar berätta så öppet om de dom har varit med om så borde väl lilla jag våga också. Therese Lindgren och Clara Henry har ju massor av följare och allt dom säger i en vlogg vet ju hur många som helst om inom några timmar. För mig och min självbiografi blir det ju inte alls samma grej, inte ens nära. Så jag borde ju våga visa mina berättelser när tex dessa två tjejer vågar göra det dom gör. Detta är ju på många sätt säkert mycket mer självutlämnade och personligt än det jag just nu sitter och skriver.

 

 

 

Det blir lite hem och vända i sängen. Jag jobbade igår och kom hem ganska sent. Idag ska jag börja klockan 12:00 och tar man då lite sovmorgon så tickar klockan på och sen är det snart dags att gå till jobbet igen.

 

Igår på jobbet var det många som tjatade om att jag gick i kortbyxor. Jag fick höra det av nästa varenda kollega som jag träffade igår. Många tycker väl att det är för kallt att dra på sig sommaruniformen redan. Jag känner att när nu arbetsgivaren ändå tillåter att man drar på sig lite ledigare klädsel då vill jag göra det. Dessutom är det ju runt 17 grader varm ute när jag går till jobbet. Det blir aldrig kallt i bussen. Varför skulle jag sitta i varma kläder när jag inte behöver? Blir det inte för jäkla kallt så kommer jag att ha sommaruniformen på nu fram till oktober

 

Nu har jag sommaruniformen på mig när jag jobbar. Jag trivs bättre i den och nu kan jag äntligen gå i kortbyxor och ha mer ledig stil på jobbet. Företaget är ganska hårda med uniformsregler. Från oktober fram till sista april så måste man har slips och långbyxor mm. Inget snack om vad man måste ha på sig liksom. Men från maj månad till sista september så kan man se lite mer ledig ut på jobbet. Ingen slips och inga långbyxor i värmen. Riktigt skönt.

 

 

Helgen är över nu och imorgon börjar en ny arbetsvecka. Den känns ganska lugn så. Jag jobbar 4 dagar och är ledig 3. Det är ju en bra arbetsvecka tycker jag .

 

Mycket tankar har snurrat igenom mitt huvud denna helgen. Jag har skrivit mycket på min självbiografi. Det känns ändå inte som jag fick så mycket gjort för jag fastnade rätt länge i en och samma berättelse. Många berättelser nu handlar mest om pingis och jag vet aldrig riktigt hur mycket jag egentligen ska skriva. En enda händelse kan ta timmar att berätta om, speciellt när det kommer till pingisen. Det som känns bra är att jag inte slarvar. Jag lägger ner den tid som krävs och allting måste ju få ta den tid det tar. Jag är ju heller inte jättebra på att skriva så jag behöver ju mer tid liksom.

 

Jag fick också fundera lite extra på en grej som jag egentligen hade släppt. Men nu i helgen tog en kompis upp detta med mig och tydligen var det en stor grej för henne och hon hade haft svårt att släppa det som jag kände att jag kunnat släppa ganska lätt. Jag har ibland en tendens att tro att bara för att något inte är en stor grej för mig så är det nog inte det för någon annan heller. Jag tycker nämligen ofta att jag själv ibland gör en för stor grej av saker som jag i efterhand kan tycka att jag inte borde ha gjort. Jag kommer inte på något konkret exempel just nu, men jag tänker ofta att om jag inte gör en stor grej av något så finns det inte en chans att någon annan gör ett heller. Det naturligvis fel. I helgen har jag i alla fall förstått detta efter en kompis kände att hon ville ta upp en grej med mig. Jag sa direkt att det där behöver vi väl inte ta upp detta igen. Vi har ju redan pratat ut om detta, sa jag. Men min kompis menade att vi inte alls hade gjort det och hon hade också mått ganska dåligt över denna grejen. Jag lyssnade på vad hon sa och jag insåg hur fel jag hade haft och att jag också måste tänka på att bara för att jag inte tycker att något är en stor grej så kan det ju vara så att någon annan tycker det. Det måste jag ju naturligvis respektera. Folk är ju olka känsliga för olika saker. En del är känsligare än andra och det har dom all rätt att få vara också. Det kändes ändå som att jag om min kompis nu har pratat ut ordentligt om detta. Hon krävde nämligen att vi skulle göra det idag. Det var bra och jag fick inse att jag hade haft fel och att jag också måste vara bättre på att faktiskt lyssna på vad andra säger.